Morfar Erik

 

Bröllopsbilden

Bröllopet mellan Eriks Sylvan & Astrid Lindahl hölls i Burlövs gamla kyrka den 5 mars 1938

Alla vet vi hur det är att förlora en förälder, hur det känns.  I mitt fall var det en morfar som varit som en pappa som plötsligt försvann, alldeles, alldeles för tidigt. Den tredje hjärtinfarkten gick inte att hejda. Den tog Erik från Astrid, pappan och morfadern för familjen, barnen och barnbarnen. Allt som skedde efter den 5 januari 1985, är en konsekvens av hur livet förändras från den ena dagen till den andra. Allt blir omkullkastat när ödet griper in och  någonstans måste vi  alla vänja oss. Men saknaden finns alltid kvar. Saknaden efter den människan som var familjens klippa. Lugn, trygg, generös och oerhört varm. Allt haltar och skuggan av saknad och tomhet blir allt längre och längre. De vackra handsskriva breven kommer ej mer och den värmande och stundtals förmanande rösten Morfarär för alltid borta. 

Min morfar Erik var son till Per Sylvan, rektor på Torsta lantbruksskola, son till Elsa. Han var en slarver i skolan enligt honom själv och ångrade mycket att han inte studerat hårdare, för han hade velat bli läkare. 

Han blev mejerist och sedermera chef för Svenska mejeri & Kontrollanstalten och det var under hans studenttid på Alnarp som han träffade Astrid Lindahl. De möttes på Valborgsmässoafton 1936. Min morfar lärde mig att dansa vals och hans näsduk doftade av Yardley’s Lavendel, Old Spice och Tabac. 

I morfars plånbok hittade vi efter hans bortgång detta urklipp, ett av många, små strofer som han sparat. 

Psalm 572 Tänk när en gång

Tänk när en gång i himlens gyllne salar
med vännen som jag här på jorden fann
om evighetens nya liv jag talar
och om det liv som likt en dröm försvann.

Det finns många äldre herrar kvar därute, som är från en annan tid, då det var lite mer ordning och reda, vars liv börjar kännas som en dröm, som håller på att försvinna. Det  är alla dessa äldre herrar och pappor, som jag har det stora nöjet att träffa nu. Män vars hustrur inte längre finns kvar i livet. Män som en gång varit familjens klippa, män som behöver all omtanke, uppskattning, respekt och vänskap som finns att få. När det inte går att ta fram verktygslådan längre, kan kunskapsbanken i huvudet få många tillfällen att arbeta lite. Alla behöver vi få höra ett gott råd då och då. Eller hur?

Här kommer det hälsningar från Jämtland där morfar Erik växte upp och en tidsresa i bilder. En tid som många, många äldre gärna pratar om. Det är härligt att få berätta gamla minnen, och här är en som så gärna lyssnar!

Translate »