För anhöriga

 

Har ni sett bävern?

Bättre öppning kan man inte få om det är till att starta en lättsam konversation med dem som har tid. Det vill säga den äldre generationen. Vid Fullerstaån utmed Huddingevägen är det träd och stora grenar huller om buller. Någon bygger bo. ”Någon” är en bäver  med familj, och här gnags det loss, så det står härliga till!  Man får passa sig så att det inte faller ner ett träd mitt framför näsan på en. Jag har haft det stora nöjet att träffa två herrskap som berättat hur det står till med bävern. Vi har stått och samtalat länge.  Jag har nu fått veta att vattendraget har höjts och det har varit flera rejäla översvämningar. Snart måste något göras innan det händer en olycka. Dessa spontansamtal med den äldre generationen, som har all tid i världen, är alltid så trevliga och jag tar varje chans jag får. Hur många av er, tar tiden att samtala, men någon ni ser, som kanske skulle uppskatta det? 

Bäver

Jag promenerar vidare hemåt i höstsolen och tänker på hur mycket livet har förändrats för Erik och Marianne, Alvar och Britta, efter det att Promenadsällskapet Walkie Talkie ”promenerat” in i deras liv.

Postcards-visit-kort-975x1024
Skriv mera brev och skicka minst ett kort i veckan. Jag har sett den glädjen det ger.

Alvar 85, som satt ensam på bänken precis under syrenträdet. I en kostym som skvallrade om att det var år sedan den satt perfekt, men hatten den satt som den skulle. I bröstfickan doftar den invikta näsduken av lavendel.

Britta 82,  som gick fram och tillbaka varje dag med rullatorn i Fältöversten, alltid fullt med folk, men ingen ser och ingen tilltalar henne. Det finns en Britta lite överallt. Om man bara tittar. Jag såg henne. 

 

                                                                   

Erik 78, som väntade på hemtjänsten och längtade efter ett bad. Men framför allt så längtade han efter att någon att prata med. Att få lite sällskap en stund, sätta på kaffe och värma det där bullarna han gått och köpt. Hemtjänsten kommer och går, med andan i halsen och ögonen på mobilen. Trycker in sig och ut sig.

Marianne 77, som satt på äldreboendet i rullstol, tänkte mycket på framtiden, en framtid som blev långt ifrån den hon önskat eller tänkt sig. Svårt med talet sedan hennes stroke och det vänstra benet vill inte längre, vänstra handen likaså är förlamad. 

Sommaren såg inte ljus ut.  Nej, den gav löfte om ensamhet. Det blev inte så. Vi har städat och lagat mat, hängt gardiner och rensat ogräs. Ringt viktiga samtal och skickat brev, handlat mjölk (och hjälpt till med att skriva upp locket) och suttit utmed en solig husvägg i gamla trädgårdsmöbler och druckit kaffe. Och samtalat. Om vädret. Om livet och drömmar och allt det som har varit. Det blev inte ensamt. Vi har skapat nya minnen tillsammans.

Vi fick känna oss behövda och sedda. 

För vem vill du göra detta år till något alldeles speciellt? Känner du någon Britta, Alvar, Erik eller Marianne, som skulle uppskatta lite sällskap? Kanske är det din gamla mamma, morfar, pappa eller ogifta moster? Tänk att få höra ”hur har du det ?” och ”vad ska vi hitta på i dag?”  Det är inte alltid att man hinner att finnas till hands, det kanske är så att du och din familj inte ens bor i samma stad som dina föräldrar? Vi kommer på besök till äldreboendet eller ut på promenad med avstamp från farstukvisten om din/dina föräldrar bor kvar hemma 

Samtalstid ger kraft till äldre

 

Mellan Promenadsällskapet Walkie Talkie LOGOTYPE

Vi har inte tid att ha bråttom– vi har bara tid för dig.

Translate »